Fuck them jag är så mycket bättre
Detta skriver min vän Sara på sin blogg http://misssailor.blogg.se och jag blev inspirerad att skriva om samma ämne här. Vi pratade i fredags för av någon anledning sitter det fortfarande kvar och det är värt att ta upp igen, nämligen det här med hur man blir placerad i fack.
Det här är något som är såå himla vanligt på landet och ute i små orter där alla känner alla. Så från en 12åring från förorten som inte var mer eller mindre cool än någon annan flyttar till landet (som tro mig inte är ett gulligt ställe alltid att bo på) och inser efter några år i den lilla skolan där att man blivit placerad som den där som kom utifrån, den lite mesiga som får hänga med och folk glömmer bort ibland.
Jag älskade min skola, jag trivdes verkligen bra, tyckte att det skulle bli riktigt tråkigt att sluta och jag har faktiskt många roliga minnen därifrån. Mycket tack vare Sara som jag fann i en klass över mig när jag gick i 8an och av henne blir man ju alltid glad. Det tråkiga är att alla dom där roliga minnena suddas ut en efter en med åren för att de tråkiga minnena tränger igenom. Nu är jag på min sista termin på gymnasiet och har upplevt såå mycket, ändrat på mitt liv fullständigt i och med att jag flyttade tillbaka men framförallt insåg hur det egentligen borde vara när man går i skolan. Det är inte förens nu som jag har förstått hur jag hade det på högstadiet eftersom jag har något att jämföra med nu.
Man ska inte få höra "Men kan inte du jobba själv" när man frågar om man får vara med på ett arbete när man är ensam kvar. Man ska inte bli lämnad kvar i matsalen när sina kompisar ätit klart. Man ska inte gå hela vägen från gympan själv upp till skolan. Men jag minst det som igår när jag gick där i min korta blårutiga kjol, matchande kläder och accessoarer själv helt nöjd med livet och trodde att jo men det var ju såhär det skulle vara. Hela nian bestådde av grupparbeten...jag kan inte minnas att jag gjorde något grupparbete tillsammans med någon annan...men däremot tyckte jag att jag knäckte med mina arbeten. För det var en styrka jag hade och det var mitt självförtroende, jag tyckte jag var bäst oavsett vad alla andra tyckte.
Vissa har säkert varit med om liknande saker och det viktigaste är att se det som erfarenhet och aldrig släppa tanken om sina klasskompisar som man hade: ”fuck them jag är så mycket bättre!”
Jag ser många av mina gamla klasskompisar precis så som Sara gör med sina, som förlorare. Det ska bli roligt att få möta dom en vacker dag och glänsa med hur jag lyckats med mitt liv tillskillnad från dom.
Du har så rätt vännen! Jag lovar att om det NÅGONSIN blir en återträff med dem, så kommer VI vara dem som lyckats BÄST dem alla! <3
Jag kan förstår vad du menar och känner igen mig själv i det du skriver ibland, men samtidigt känns det som du har dragit alla människor från ditt högstadie över en kant. Du dömer dem för hårt, som om felet i hela situationen låg på deras sida. Det jag tror är att du har insett hur det är idag för att du har utvecklats som person, du ser saker från andra perspektiv men du får inte glömma att alla en gång i tiden har varit omogna. Deras beteende förklaras med att de människorna var omogna.
Jag tror nog inte att du förstår situationen då riktigt om du tycker jag dömmer min klass för hårt. Det fanns bara en bra person där som var äkta så henne tänker jag inte dra över samma kant dock.
Detta inlägg handlar främst om hur man kan bli placerad i fack i skolan som någonting man kanske egentligen inte är. (Kolla på tvserien Glee tex.) Och hur man ser det som vardag tills man kommer på att vad stark jag var som stod ut med det och tyckte det var okej betende av andra mot mig. Det har jag vetat enda sen jag slutade där men det har blivit mer just nu eftersom jag tänker mycket tillbaka på skoltiden eftersom den ska avslutas snart. Det är mycket att se tillbaka på.
Du kanske har rätt att jag inte förstår dig fullt men samtidigt om du vantrivdes på din skola fanns det alltid möjligheter att byta. Jag förstår ditt budskap med ditt inlägg och trots att jag inte känner dig beundrar jag att du klarade din tid på grundskolan trots att du inte hade många riktiga vänner i din omgivning i skolan. Det enda du kan se det som är att du är en bättre person än dem nu och har utvecklats. Det är otroligt att du ändå ser tillbaka på tiden som har gått för många brukar förtränga den av olika skäl. Önskar dig lycka till på din sista termin!
men vilken liten pokemon :D
